Uppföljning av två planer - Göteborgs Stads handlingsplan för att inga områden ska vara särskilt utsatta 2025 samt Göteborgs Stads plan för att motverka tystnadskulturer 2023-2025

Vad som beslutades

Kommunfullmäktige beslutade 2026-03-26 (kf-2026-03-26-§87, ärende SLK-2025-01264) att anteckna stadsledningskontorets slutuppföljning av två planer som löpt ut 2025: Göteborgs Stads handlingsplan för att inga områden ska vara särskilt utsatta 2025 (antagen av KF 2023-10-12 § 13, ärende SLK-2020-01669) och Göteborgs Stads plan för att motverka tystnadskulturer 2023–2025 (antagen av KF 2023-05-25 § 5, ärende 0116/22). Beslutet innebär i praktiken att ingen av planerna förlängs eller ersätts av en ny; kommunstyrelsen behandlade ärendet 2026-03-04 (ks-2026-03-04-§168) och tillstyrkte stadsledningskontorets ursprungsförslag att bara anteckna uppföljningarna.

Hur det gick till

Ärendet var politiskt omstritt men innehöll ingen strid om sakuppgifterna i uppföljningen, bara om vad som ska hända härnäst. I kommunstyrelsen yrkade en tjänstgörande ersättare för Vänsterpartiet bifall till förvaltningens förslag (bara anteckna), medan Moderaterna, Demokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna (M, D, L, KD) yrkade att kommunstyrelsen i stället skulle få i uppdrag att ta fram förlängda och uppdaterade planer till 2030, baserade på erfarenheterna från perioden som gått. Sverigedemokraterna lade ett tilläggsyrkande om ett uppdrag att intensifiera arbetet mot kriminella strukturer i samverkan med polisen, inklusive skärpta krav på 'återvändande och återvandring'. Kommunstyrelsen avgjorde båda motyrkandena utan omröstning (bifall till V-linjen, avslag på tilläggsyrkandet) och Jörgen Fogelklou (SD) reserverade sig (ks-2026-03-04-§168).

I kommunfullmäktige upprepades samma linjer, nu med votering: 43 röstade för kommunstyrelsens förslag (bara anteckna) och 37 för M/D/L/KD:s alternativ om förlängda planer, en ledamot var frånvarande (kf-2026-03-26-§87). SD:s tilläggsyrkande avslogs på nytt utan omröstning, och SD:s ledamöter reserverade sig till förmån för sitt eget yrkande. Ingen jäv noteras i något protokoll. Marginalen, 6 röster av 80 avgivna, är inte bred men beslutet vann ändå med egen majoritet utan behov av kompromiss, vilket tyder på att detta i grunden var en styre-mot-opposition-fråga snarare än en fråga där sakinnehållet stod och föll på enskilda ledamöters ställningstagande.

Underlaget

Stadsledningskontorets tjänsteutlåtande (daterat 2026-01-21, återgivet i kf-2026-03-26-§87) bygger på en systematisk uppföljning: dels indikatorer med målvärden hämtade från Jämlikhetsrapporten, Fritidsvaneundersökningen och SOM-undersökningen (för handlingsplanen), dels fyra av fem indikatorer hämtade ur stadens medarbetar- och chefsundersökningar (för tystnadskulturplanen), dels strukturerade frågor till samtliga berörda förvaltningar och bolag om genomförandegrad. Underlaget är ovanligt tydligt om vad som inte har fungerat: för handlingsplanen konstateras uttryckligen att 'målvärden inte har uppnåtts' och att huvudmålet — inga särskilt utsatta områden 2025 — inte är uppfyllt, eftersom Polismyndighetens lägesbild från december 2025 fortfarande klassar Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet som särskilt utsatta (kf-2026-03-26-§87). Det är fler områden totalt (åtta 'utsatta') men samma antal 'särskilt utsatta' som redan i den ursprungliga lägesbilden från 2023.

Stadsledningskontoret invänder samtidigt att polisens lista 'inte är optimal att använda som enda mål', eftersom den bygger på lokalpolisområden och är ett polisiärt planeringsverktyg snarare än ett kommunalt måttstock. Det är ett rimligt påpekande i sak, men det används här för att motivera att målet i praktiken överges snarare än skärps eller omformuleras — ingen ny, kommunalt definierad måttstock sätts i stället.

För tystnadskulturplanen är bilden mer positiv i uppföljningens egna termer: metodhandboken för otillåten påverkan används av merparten av förvaltningar och bolag, ett centralt kompetensteam med HR-, juridik- och säkerhetskompetens är etablerat, och fyra av fem indikatorer (bland annat andelen som uppger att de kan ta upp missförhållanden med sin chef) har förbättrats sedan 2022 (kf-2026-03-26-§87).

Det formella remissförfarandet var begränsat till en intern beredning mellan stadsledningskontoret och kommunstyrelsens partier (nämner_remiss: false i den deterministiska analysen) — det är en uppföljningsrapport, inte ett förslag som gått ut på extern remiss. De två oppositionsyttrandena (M/D/L/KD respektive S/V/MP, båda återgivna i kf-2026-03-26-§87) fungerar i praktiken som den politiska granskningen av underlaget, och ingen av dem ifrågasätter sakuppgifterna i uppföljningen som sådana — striden gäller vad slutsatsen bör bli.

Pengarna

Beslutet innehåller inget belopp och ingen finansieringsfråga (ekonomi.belopp_mnkr: [] i den deterministiska analysen). Det är ett anteckningsbeslut om en avslutad plan, inte ett förslag som kräver nya medel eller omfördelning. Tjänsteutlåtandets 'Bedömning ur ekonomisk dimension' är kvalitativ och principiell (minskad segregation antas ge lägre kostnader för försörjningsstöd och arbetsmarknadsinsatser på sikt) snarare än en beräkning kopplad till detta beslut. Detta är rimligt givet att beslutet i sig varken lägger till eller drar ifrån resurser — men det betyder också att den som vill veta om planens 2023–2025 satsningar var värda sin kostnad inte får svar här; det underlaget finns inte i ärendet.

Vad vi kan vänta oss

Detta är min bedömning, inte materialets. Att slå samman en avslutad plan med redan existerande styrdokument (Göteborgs Stads program för jämlika livsvillkor och jämlik hälsa 2024–2030, det trygghetsskapande och brottsförebyggande programmet 2022–2026, Framtidenkoncernens strategi för utvecklingsområden 2020–2030) är i sig inte ovanligt eller orimligt — flera av dessa program har egna mål och egen uppföljning, och att undvika dubbla, delvis överlappande planer kan vara god förvaltning. Sollentuna kommun har till exempel ett liknande, långsiktigt mål ('Inga utsatta områden 2030') som en integrerad del av ordinarie styrning snarare än en tidsbegränsad handlingsplan — ett jämförbart grepp, men med annan tidshorisont och en annan kommuns organisation, så det säger inget om utfallet i Göteborg, bara att modellen inte är unik.

Den konkreta risken jag ser är att ansvaret för uppföljning blir mer diffust när det inte längre finns en plan med ett uttryckligt uppdrag till kommunstyrelsen att årligen följa upp den (det uppdraget fanns i 2023 års beslut, kf-2023-10-12-§13, punkt 3). När styrningen i stället 'ryms inom befintliga styrande dokument' utan att någon ny, lika tydlig uppföljningsrutin pekas ut, blir det svårare för fullmäktige och allmänheten att om två-tre år kontrollera om utvecklingen i de fyra kvarvarande särskilt utsatta områdena vänder. Det är precis den typ av risk som M/D/L/KD:s yttrande pekar på (though partiets motyrkande, en ny plan till 2030, i sig inte heller innehåller några nya indikatorer eller finansiering utöver hänvisning till 'erfarenheter').

För tystnadskulturplanens del finns en mer konkret varningssignal i stadens eget material. Samtidigt som denna uppföljning drar slutsatsen att staden 'ökat sin kapacitet och förmåga att motverka tystnadskultur', visar Stadsrevisionens årsredogörelse för 2025 (kf-2026-04-23-§124) att nämnden för funktionsstöd under flera år brast allvarligt i styrning, uppföljning och kontroll vid boendet på Hundraårsgatan 32 — flera hundra avvikelserapporter hade kommit in sedan 2021 utan att missförhållandena fångades upp internt, och det var radioprogrammet Kaliber som i juni 2025 offentliggjorde den systematiska vanvården. Revisorerna riktade en anmärkning mot nämnden. Detta är inte samma sak som att medarbetarundersökningens indikatorer om 'vågar uttrycka avvikande åsikt' är felaktiga, men det visar att ett mätbart förbättrat samtalsklimat på enkätnivå inte med säkerhet fångar om allvarliga missförhållanden faktiskt eskaleras och åtgärdas i tid — vilket är precis det tystnadskulturplanen säger sig motverka.

Det som talar emot

Jag har aktivt sökt efter belägg som talar emot att detta är ett rimligt sätt att avsluta två planer, och hittat följande: dels att handlingsplanens huvudmål inte är uppnått (kf-2026-03-26-§87, polisens lägesbild december 2025), dels att den formella, namngivna uppföljningsstrukturen (KS årliga uppföljningsansvar) försvinner utan att ersättas av något lika konkret, dels Hundraårsgatan-fallet som visar att 'ordinarie processer' inte alltid fångar upp allvarliga problem även när enkätindikatorer pekar åt rätt håll (kf-2026-04-23-§124). Jag har också sökt efter forskning eller utvärderingar av liknande handlingsplaner i andra kommuner (Sollentunas 'Inga utsatta områden 2030', Brå:s och Polismyndighetens material om utsatta områden) för att se om tidsbegränsade handlingsplaner generellt fungerar bättre eller sämre än integrerad styrning, utan att hitta ett entydigt svar — det verkar snarare bero på hur uppföljningen konkret är utformad i varje enskilt fall, vilket är precis den detalj som saknas i det här beslutet.

Det som talar emot min tveksamhet är att tjänsteutlåtandet faktiskt är ovanligt öppet om att målet inte nåtts, snarare än att dölja det bakom allmänt positiva formuleringar, och att flera oberoende källor (SOM-institutets trygghetsmätningar) bekräftar att den positiva trenden i trygghetsindex som uppföljningen redovisar är verklig och inte bara ett politiskt urval av siffror.

Så kan du kontrollera detta senare

Följ polisens årliga lägesbild över utsatta områden (publiceras i december) för att se om Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet fortfarande klassas som särskilt utsatta, och särskilt om Hammarkullens negativa trend (noterad i lägesbilden för 2025) vänder eller förvärras. Kontrollera i kommande delårsrapporter och årsredovisningar om Göteborgs Stads trygghetsskapande och brottsförebyggande program samt programmet för jämlika livsvillkor och jämlik hälsa faktiskt redovisar mål och utfall specifikt för de tidigare särskilt utsatta områdena, eller om frågan tunnas ut i en bredare rapportering utan områdesspecifik uppföljning. För tystnadskulturarbetet: se om kommande medarbetar- och chefsundersökningar fortsätter visa förbättrade indikatorer, och om Stadsrevisionens granskningar av nämnden för funktionsstöd och andra verksamheter visar att avvikelser och allvarliga missförhållanden fångas upp internt snabbare än i Hundraårsgatan-fallet, i stället för att i första hand nå allmänheten via medierapportering.